Debatten om ungas psykiska hälsa behöver fler nyanser. Jehoshua Kaufman och Gunny Christensen Åkesson har en viktig poäng: vi måste vara försiktiga med att göra livets ofrånkomliga svårigheter till sjukdom (SvD 26/9). Att vara ledsen, orolig, ensam eller vilsen är inte detsamma som att vara psykiskt sjuk.
Samtidigt riskerar vi att fastna i en alltför enkel uppdelning mellan sjuk och frisk. Psykisk ohälsa rymmer både psykiska besvär, som oro och nedstämdhet, och psykisk sjukdom. Att besvär inte är sjukdom betyder inte att de saknar betydelse. Frågan är inte bara vem som behöver behandling, utan hur vi skapar förutsättningar för unga vuxna att hantera livet – och vilket stöd som behövs när den egna förmågan eller omgivningen inte räcker.
Det möter vi dagligen på Stiftelsen 1825:s samtalsmottagning. En 22-åring kan ha förlorat fotfästet efter studierna, känna stark ensamhet eller inte längre få vardagen att fungera. Det behöver inte innebära en diagnos. Men lidandet är verkligt. Att normalisera livets svårigheter och att ta lidandet på allvar är inte varandras motsatser.
Debattörerna skriver att vi inte behöver korta köer, utan få bort folk från köer de inte hör hemma i. Men var hör de hemma? För många unga vuxna finns inget självklart svar. Vid 18 år upphör BUP:s ansvar, efter gymnasiet försvinner elevhälsan och övergången till vuxenvården kan innebära ett glapp. Den som mår för dåligt för att klara sig själv, men inte tillräckligt dåligt för psykiatrin, står utan självklar kontakt. Hårdast drabbas den som saknar ett bärande nätverk eller ekonomiska resurser.
Vuxenblivandet är en period av stora förändringar. Studier, arbete, ekonomisk självständighet, relationer och identitet ska navigeras på kort tid.
Att rustas för vuxenlivet handlar inte om att slippa oro, sorg, osäkerhet eller misslyckanden, utan om att utveckla förmågan att hantera dem: att förstå sina känslor, bygga relationer, be om hjälp och uppleva att man kan påverka sitt liv. Men den förmågan utvecklas inte i ett vakuum. Resiliens och handlingskraft formas i relationer och i de miljöer vi är en del av: familjer, vänskaper, skolor, arbetsplatser och samhället. Ansvaret kan därför inte läggas enbart på individen. Om många unga vuxna upplever ensamhet och bristande tillhörighet måste vi också fråga vad i deras miljöer som behöver förändras.
Erfarenheterna från Stiftelsen 1825:s arbete med unga vuxna och från The Inner Foundations arbete som investerare och bidragsgivare inom unga vuxnas psykiska hälsa och välbefinnande, i Sverige och internationellt, pekar i samma riktning. Mellanrummen mellan olika former av stöd och vård är ofta för stora, och ansvaret för att hitta rätt hamnar många gånger på den unga själv. För många är familj, vänner och andra sammanhang det viktigaste stödet. För andra behövs kvalificerat samtalsstöd eller vägledning, och för dem med psykiatriska tillstånd behöver vård och behandling finnas och vara tillgänglig. Dessa nivåer behöver förstärka varandra och stödet kunna anpassas när behoven förändras. Rätt utformat gör stödet inte den unga till patient, utan stärker tvärtom den egna handlingskraften.
Samhällets ambition behöver därför vara större än att avgöra vem som är sjuk och vem som är frisk. Psykisk hälsa handlar inte bara om frånvaro av sjukdom, utan om förutsättningar att fungera, utvecklas, skapa relationer, känna mening och möta livets förändringar. Det ligger nära WHO:s definition, som debattörerna själva lyfter.
Målet måste vara unga vuxna med förmåga att navigera livets svårigheter, med relationer och sammanhang som bär, stöd när det behövs och behandling när det krävs.
Att rusta unga vuxna för livet och att erbjuda stöd är inte varandras motsatser. Rätt stöd kan vara en del av själva rustningen.
Annika Sten Pärson
medgrundare, Stiftelsen 1825, och grundare, Stiftelsen The Inner Foundation
Caroline Stiernstedt Sahlborn
generalsekreterare, Stiftelsen 1825
